En gång hade jag en liten prinsessa. En snövit katt med de blåaste, klokaste ögonen. Min lilla prinsessa. Min lilla skugga, så envist trogen och efterhängsen. Varje steg jag tog följdes av ett tyst trippande från snövita, mjuka tassar. Jag följdes alltid av de genomträngande, djupa, kloka ögonen, som alltid berättade att det var vi. Jag och hon, bara vi. Jag och min lilla prinsesskatt.
En gång förut har jag mött "min själsfrände", eller vad man nu kan kalla det. Min själsfrände var en liten katt, en siameshona som föddes hos oss en dag i augusti. Lilla Tolvan insjuknade dock som väldigt ung, och min älskade, älskade, älskade katt försvann.
Jag var, och är, inte så säker på att jag någonsin kommer att möta en sådan katt igen, men Socker kom förvånansvärt nära det. Hon bestämde helt sonika att det var hon och jag. Punkt.
Detta betydde att jag aldrig gick ensam någonstans, ungefär som när jag hade lilla Tolvan.
När jag gjorde mig i ordning satt Socker bredvid mig, eller på en hylla. Jag såg henne hela tiden i spegeln, och hon släppte mig inte med blicken. Satt hon på golvet satt hon alltid jättetätt intill, och tittade upp, ofta pratade hon också med mig. Sedan gick vi tillbaka till mitt rum, och kröp ner under täcket. Socker låg alltid tätt, tätt intill, kurrande, varm, gosig och mjuk.
När jag gjorde mina läxor var hon där, i mitt knä eller framför mig. Vart jag än befann mig i huset var hon där, oftast i mitt knä.
Jag kunde vakna upp till ett mjukt jam, och det första jag såg var de där blåa ögonen. Eller så sov hon fortfarande, med pannan tryckt mot min kind.
Jag kom ofta på henne med att titta på mig. Ofta kunde hon sitta länge och bara titta. Om jag tittade upp brukade hon titta bort efter ett litet tag, men när jag några sekunder senare sneglade upp satt hon återigen och kurrade tyst och tittade. Tittade, tittade, tittade. Och tittade. Och ofta hade hon även något att tillägga genom att prata.
Jag undrar vad hon tänkte, när hon satt där och såg på mig?
Men underbart är kort, säger man. Socker hade ingen kattkompis, och var ganska utanför. Ett tag blev hon och Spöka bästa vänner, men efter att Spöka var borta någon dag blev det sig inte likt igen. Och de andra kunde vara ganska taskiga mot henne.
Förutom det tyckte hon att vår familj var lite för stökig - hundarna var lite jobbiga, och hon tog inte kontakt med någon av de andra i familjen. De tyckte att hon verkade vara rädd för dem. Så hon trivdes inte helt, och skulle få ett mycket bättre liv i en lugn familj, där det inte kommer massa kattungar och hundvalpar. Några som är hemma hela dagarna - jag går ju i skolan och har ofta långa dagar.
Så vad gör man? Man släpper taget om dem man älskar, något annat vore otroligt själviskt. Och de jag älskar, dem vill jag ska ha det så bra som möjligt. Så Socker försvann till Skåne. Bort från mig, men till ett bra hem där hon verkar trivas och vara högt älskad. Men ändå. Bort från mig. Varje gång jag tänker på henne gör det ont, det finns ett litet tomrum i hjärtat. Och det värker väldigt mycket.
..För nu har jag varit i farten! Och i farten drog jag med mig kreditkortet!
Idag kom äntligen Yanyans bebisar (Jean Dark Yan-lin). Allt gick väldigt snabbt; jag tittade till henne när jag kom hem från skolan vid halv fem och slängde in väskan på rummet. Hon låg då, supernöjd, i min byrå bland alla kläder, något hon kämpat länge för att få göra. Hon väckte mig nämligen tusen gånger i natt, ungefär en gång varannan eller varje timma (gissa om jag är trött idag?). Varje gång jag vaknade var jag tvungen att titta till henne, och då hade hon dragit ut alla lådor. Så jag lyfte tappert ur henne, la henne under täcket och stängde alla lådor. Så somnade jag, med en nöjd, trampande och kurrande katt under täcket (hon väckte mig väldigt många gånger för att få komma in under täcket, dessutom..).
