Snabbförlöserskan

Idag kom äntligen Yanyans bebisar (Jean Dark Yan-lin). Allt gick väldigt snabbt; jag tittade till henne när jag kom hem från skolan vid halv fem och slängde in väskan på rummet. Hon låg då, supernöjd, i min byrå bland alla kläder, något hon kämpat länge för att få göra. Hon väckte mig nämligen tusen gånger i natt, ungefär en gång varannan eller varje timma (gissa om jag är trött idag?). Varje gång jag vaknade var jag tvungen att titta till henne, och då hade hon dragit ut alla lådor. Så jag lyfte tappert ur henne, la henne under täcket och stängde alla lådor. Så somnade jag, med en nöjd, trampande och kurrande katt under täcket (hon väckte mig väldigt många gånger för att få komma in under täcket, dessutom..).


Hur som helst, jag rastade hundarna och när jag gick in på rummet igen, ungefär åtta-tio minuter senare, så såg Yanyan annorlunda ut.
Och plötsligt hörde jag de välkända bebis-mjauen. Och det lät inte som en.
När jag tittade så låg där fyra små vita, blöta, nyfödda siamesbebisar. Och dessa följdes kort därpå av två till, väldigt mörka, kattungar. Nu har de torkat och är mycket ljusare.

Det häftigaste är att i natt drömde jag att Yanyan fick kattungar - först var de fem, fyra vita och en mörk. Sedan ändrades bilden, och då hade en mörk tillkommit. Häftigt med sanndrömmar, jag undrar hur man kan veta sådant i förväg?